45 dagar sen jag grät ihjäl mig på arlanda och kramade om mamma, syster & mina två bästa vänner. 45 dagar sen jag satte mig på ett plan med noll koll på hur jag ens skulle klara av en vecka utan min familj och mina vänner.

Nu, 45 dagar senare känner jag mig starkare och gladare än nånsin. Att 45 dagar kan vara så betydelsefulla är helt sjukt. Jag har växt väldigt mycket som person och jag har lärt mig så himla mycket. Alla människor jag mött och alla platser jag sett, det är helt otroligt alltihopa.

När jag tänker på att jag en dag måste åka hem till Sverige igen blir jag ledsen, för jag vill inte lämna detta. Klart man har hemlängtan osv men herregud vad jag kommer gråta när jag säger hejdå till mina cheertjejer, min värdmamma och alla andra. Och jag vill att ni där hemma ska veta att jag tänker på er varje dag & saknar er hela tiden. Snart är jag hemma, bara (ungefär) 8,5 månader kvar nu! XOXO