Det som gor ett utbytesar jobbigast ar val anda hemlangtan, eller hur? Vissa dagar ar det jobbigt och det enda jag vill gora ar att krama om familjen darhemma. Andra dagar ar det jattelatt och jag mar hur bra somhelst. De flesta dagarna mar jag faktiskt jattebra, de flesta dagarna saknar jag inte familjen speciellt mycket alls. Pa en skala 1-10 av hemlangtan har det nog aldrig varit varre an en 6a om jag ska vara arlig. Varje morgon nar jag vaknar sa har jag en anledning att kliva upp, en dag narmare tills den dagen da jag far springa in i famnen pa min alskade mamma, pappa, syster och bror. Det ar varje dag en dag narmare tills den dagen jag far krama om min alskade underbara vovve igen. 

Men varje dag ar en dag narmare dagen jag blir tvungen att lamna mitt amerikanska liv, min amerikanska familj och high school. Ska jag vara helt arlig sa ar jag livradd for jag har ingen aning alls pa hur jag kommer att reagera. Hur ska jag kunna lamna alla mina underbara vanner? Hur ska jag kunna lamna min underbara vardfamilj? Nar jag inte har en blekaste aningen om nar jag kommer fa se dom igen. 

Jag vet att jag tanker alldeles for mycket och att det skulle vara mycket battre om jag bara tog en tag i taget. Men san ar jag, tanker alldeles for mycket. Hela tiden. Jag kan iallafall saga en sak, att det nu gatt 174 dagar sen jag lamnade Sverige och snart ar jag hemma igen alskade familj och vanner. Jag saknar er ♥